Vissa filmer är alldeles för bra för att floppa. Det är en skrämmande tanke att det finns veritabla mästerverk på svenska filmdukar som förtjänar att gå till filmhistorien men som ändå inte ses av fler än dryga 5000 personer i Stockholmsområdet.
”Waltz with Bashir” är en av bioårets absoluta höjdpunkter, det var strid bland distributörerna om att få rättigheterna eftersom det här, enligt många, var 2008 års bästa film. Hur kan filmkonst av den här kalibern inte lyckas charma hem en storpublik?
Animerade dokumentärer är kanske inte kända för att orsaka publikstorm, jag kan inte minnas om jag har sett något inom genren förut. Även om jag har det så kan det inte har lämnat samma avtryck hos mig som ”Waltz with Bashir”. Dokumentären bygger på regissören Ari Folmans jakt på sina egna minnen. Efter att ha hört en av sina gamla vänner från militären berätta om en återkommande mardröm från kriget inser Ari Folman att han själv förträngt varenda minnesbild. Han kommer ihåg alla permissioner i detalj men från kriget mot Libanon där han tjänstgjort finns ingenting kvar - förrän nu. Vännens berättelse väcker något hos honom och minnesbilder börjar återvända, han blir besatt av att ta reda på vad han varit med om under kriget och börjar intervjua veteraner som har tjänstgjort tillsammans med honom. Det mesta faller så småningom på plats men en lucka återstår; vad hände egentligen under den ökända massakern i flyktinglägret Sabra och Shatila?
Som dokumentär har ”Waltz with Bashir” i grunden en stark historia att berätta. Ari Folman är väldigt självutlämnande i sin skildring av sina erfarenheter och det blir en väldigt speciell berättelse eftersom alla han intervjuar är gamla vänner och att det därför hela tiden är ett samtal om gemensamma erfarenheter och plågor som skildras och aldrig ”bara” en intervju. Med ett i grunden bra manus borde det vara lätt att bara luta sig tillbaka men verklig kreativ kraft finns i allt från animation och bildspråk till ljudbild och musik. Filmen blir bättre av att vara animerad och det inte bara för att den sticker ut från mängden utan för att det verkligen är utmärkt animation vi talar om. Resultatet gör mig helt tagen.
Det är en historielektion och animationsuppvisning, en djupdykning i krigets psyke och en veterans jakt på sin egen sanning. Det här är den bästa film du inte har sett på bio.
